Smalast vinner?

I flera månader hade jag fullkomligt struntat i vad det fanns för sorts bröd hemma, jag åt ändå inte mackor. Men nu, när hotet om sjukhus låg i luften, var jag väl tvungen att försöka äta lite, tänkte jag. I alla fall låtsas äta. Jag och mamma åkte till ICA där jag fick välja ut något bröd jag kunde tänka mig. Valet föll på naturella riskakor, minst fett i dem och inget socker. Ett paket druvjuice fick också följa med oss hem, jag kunde tänka mig att dricka någon klunk av det med.

 

Det blev kväll och och dags för det där förbannande jävla kvällsmålet. Med en riskaka och ett glas druvjucie framför mig, satt jag vid köksbordet och kände paniken komma krypande. Det gick inte, jag fick inte äta! Kunde inte! Varför skulle andra tvinga mig till det? Kunde inte en enda människa förstå att jag inte behövde äta? Jag var inte så smal som alla sa och om jag nu var det, varför kunde de inte unna mig att se ut som jag ville? Fotomodeller fick ju vara smala! Och kändisar! Det var bara att slå upp vilket magasin som helst för att se det!

 

Panik. Hjärtklappning. Kände min stora, feta, äckliga mage skava under tröjan. Såg juiceglaset framför mig. Kunde inte dricka. Riskakan låg också där, orörd. Jag tänkte inte äta. Kvällsmål skulle jag aldrig någonsin äta igen, jag ville inte bli tjock och åt man på kvällen, ja, då blev man garanterat tjock. Mamma mittemot mig. Susanne med en mattetabell som hon gjorde på tid, på platsen bredvid mamma. Pappa i vardagsrummet som kollade på TV. Madeleine inne på sitt rum. En helt vanlig familj om man bortsåg från mig.

 

Hjärtat slog allt hårdare. Ångesten kom med full kraft, fastän jag inte ens ätit. Jag blev arg, jag VILLE INTE äta. Jag tog riskakan i min hand, slängde den med full kraft så den flög flera meter innan jag slängde mig själv ner på golvet. Jag grät, skrek, allt var jobbigt och livet var hemskt. De tankar som värkte i huvudet på mig fanns med hela tiden, jag kunde aldrig vila från dem, jag fick aldrig någon ro. Längtade efter att slappna av, sova, så otroligt skönt det lät att sova, djupt och länge. Var så oerhört trött på allt, alla och framför allt mig själv.