Smalast vinner?

Dadadaddadaaaaa... Jag knäppte av tv:n när slutvinjetten började yla. "Sunset Beach", världens bästa tv-serie, var till ända för idag.

 

   - Mariiiiaaa! Det är mat!

 

Pappa ropade ifrån köket att middagen var serverad och jag gick ut från mitt rum och knallade till köket. Mamma, pappa, storasyster Madeleine och lillasyster Susanne satt redan vid matbordet och hade börjat hugga in på sina portioner av chili con carne med ris som pappa lagat.

  

   - Jag tycker inte om chili con carne, jag tar bara lite ris, sa jag och skedade upp några korn på min tallrik.

   - Det är inte fel på den här maten, Maria, det var jättegott! sa mamma till mig.

   - Aa, men jag gillar inte vita bönor! Det är lugnt, ris kan jag äta, det tycker jag är gott! sa jag till svars.

 

Jag har alltid ätit det mesta och chili con carne hade jag inte alls något emot, men det gällde att vara smart. Det bästa var att kamouflera bantningsprojektet så att inte mamma eller pappa trodde att jag hade fått någon sjukdom. Jag hatade när någon trodde jag var sjuk och i vanliga fall brukade jag trots allt vara ganska matfrisk. I och för sig var jag döhungrig nu med men det hjälptes inte, varken hungern, mina föräldrar eller något annat skulle inte få stoppa min viktminskning. Då skulle det vara hejdå med Britney-magen innan jag ens fått den.

 

I skolan var allt som vanligt. Trista lektioner utan betyg (det finns inget mer omotiverande. Om man pluggar ska man väl ändå få något för det, till exempel ett MVG?) blandat med promenader till Matekonomen, livsmedelsbutiken som låg granne med skolan. På Matekonomen köpte alla sjätteklassare klubbor, annat godis och tuggummi för att sedan strosa runt i korridorerna och känna sig vuxna. När man började i årskurs sex det nämligen tillåtet att både tugga tuggummi och äta godis på rasterna, något som det varit totalförbud på i låg- och mellanstadiet, där vi tidigare hörde hemma.

 

Det var mycket lättare att äta pyttelite mat i skolan än vad det var hemma för det gjorde i stort sett alla andra också, speciellt de tre tjejer jag hängde med. De var smått överviktiga, trots att de i stort sett inte åt någonting under skoldagarna. Under 99 luncher av 100 åt jag mer än dem, fastän jag påbörjat min diet. Skillnaden mellan dem och mig var att de säkerligen vräkte i sig en massa godis och crap när de kom hem vilket inte jag gjorde. Jag åkte antingen till simhallen och tränade simning i två timmar eller till danssalen och nötte koregrafi Om det varken var simdag eller dansdag åkte jag hem, stängde in mig på mitt rum, för att se inspelade avsnitt av Sunset Beach innan dagens ordinarie program började, eller också dansade jag till Brittans platta. Vilket alternativ det än blev efter skolan var jag alltid fast besluten att stå emot hungern som nuförtiden och allt som oftast gjorde att min mage skrek i högan sky.