Smalast vinner?

När jag var 11 år började jag banta men bantningen gick snabbt över styr och utvecklades till ett sjukt ätbeteende och så småningom anorexi. Till slut kunde jag inte ens dricka vatten utan att drabbas av stark ångest. För någon som aldrig har haft en ätstörning är det omöjligt att sätta sig in i exakt hur det är, hur det känns, hur vidrig ångesten kan vara.

 

Med min erfarenhet vill jag dela med mig, dels för att visa att man inte alls blir lyckligare av att vara smal men också för att hjälpa människor som har en anhörig som har drabbats eller som själva har sjukdomen. Jag vill även visa att det går att ta sig ur skiten, att det går att må bra igen trots att hela livet känns nattsvart.

 

Välkommen till denna blogg som från början är en bok!