Smalast vinner?

Mitt på dagen ringde telefonen. Det var mamma som var på jobbet, hon hade fruktansvärda nyheter att komma med. Doktorn vi besökt igår hade funderat och tänkt lite mer och kommit fram till att jag skulle läggas in på sjukhus. I Falun. På en psykklinik för barn och ungdomar. Där skulle jag bli tvingad att äta. Fyfan! Kunde det bli värre?

 

Gud vad jag grät under eftermiddagen. Jag grät och grät och grät, jag grät ända tills tårarna var slut, då började jag istället av skrika av frustration. Jag var arg, ledsen och ville verkligen inte till Falun, möjligen på en shoppingtur (Falun hade ju H&M, något Mora saknade) men inte till något jävla psykhem. Mamma försökte trösta mig.

 

   - Maria, du är såpass undernärd nu, din kropp måste ha näring och energi, vi måste få stopp på viktminskningen. Det förstår du väl?

 

   - NEEEEJ, jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE! Jag ska äta allt ni säger till mig från och med nu, bara jag får vara hemma, JAG LOVAR! fick jag fram mellan hulkningarna.

 

   - Men lilla vän, sa mamma och torkade bort några tårar från min kind, du har sagt miljoner gånger att du ska börja äta, men du gör det inte. Fattar du inte att det är för ditt eget bästa vi gör det här? Vi vill dig bara väl.

 

   - Så fan heller, den där jävla doktorn njuter av att plåga folk! Hon är bara avundsjuk för att hon själv är en tjockis! Kan inte alla få se ut som de vill utan att hamna på sjukhus?

 

   - En tjockis är det sista doktorn är, men du har rätt, man får se ut som man vill under förutsättning att man mår bra och att det inte är farligt. I ditt fall mår du inte bra och som du ser ut just nu är du långt ifrån hälsosam. Vet du vad som händer om du inte börjar äta? Du svälter ihjäl! Vi vill inte det!

 

Med de orden torkade mamma omsorgsfullt bort ännu några tårar från mitt ansikte innan hon gick och packade två väskor, en till sig själv