Smalast vinner?

Min bantning gav utdelning, viktkurvan pekade neråt och jag hade gått ner till 48 kg. "Bra, Maria! Duktigt! Nu är det bara 3 kg kvar tills du kan äta vad du vill igen", sa jag högt till mig själv för att få peppning (och för att jag hade blivit inspirerad av Sunset Beach, där samtliga karaktärer pratade högt, för sig själva). Det var också väldigt bra att banta för simningens skull, märkte jag. Jag fick den där extra energin till att ta i för allt vad baddräktstyget höll, det var bara att tänka att ju snabbare jag simmade, desto fler kalorier förbrände jag och desto smalare blev jag. Det blev en jävla fart på armar och ben när dessa tankar dök upp i bassängen. Snabbare, snabbare, snabbare! Och beröm fick jag, både från min tränare och från mina simpolare. Det enda min tränare ibland gjorde sig missnöjd över var att jag även under uppvärmning och nedvarvning tog i som om jag hade simmat för ett OS-guld. Simma lugnt! kunde han ropa dessa gånger.