Smalast vinner?

På något vänster gick jag till sist med på att sätta mig i bilen för att åka till Falun. Med pappa vid ratten, jag i passagerarsätet bredvid och mamma, Madeleine och Susanne i baksätet, brummade vi iväg mot staden där jag skulle läggas in.

Vid middagstid var vi framme på 68:an, psykhemmet hette så. Vi blev välkomnade av personalen på stället som började med att visa det torftiga rum jag och mamma skulle bo i. Två sängar som såg stenhårda ut, en garderob som såg ut att vara snickrad på träslöjden av en fjärdeklassare, ett litet skrivbord i plywood och sen inget mer. Någon spegel fanns självklart inte, detta var liksom en psykklinik. Inte ett specialiserat hem för ätstörningspatienter (vilket jag tydligen var). Jag fick en stor klump i halsen och en rejäl portion hemlängtan i samma ögonblick jag såg rummet. 

 

Efter rumsvisningen blev det sightseeing på resten av avdelningen. Dusch och toalett fanns, med lås och allt, men tror ni jag skulle få använda låset? Nope. Jag skulle alltså gå på tjotta med olåst dörr menade de. SJUKT! De trodde att jag skulle gå raka vägen ifrån matbordet in till toaletten för att kräkas upp allt! Hur många gånger ska det behövas sägas för att folk ska förstå? ALLA ANOREKTIKER SPYR INTE! Just ja, innan jag glömmer att nämna det, någon spegel på badrummet fanns inte heller.

 

Två meter till höger efter att man kommit ut från badrummet fanns ett matbord, det matbord där ALLA på 68:an åt dagens alla måltider tillsammans. Mittemot bordet fanns en bokhylla med olika sällskapsspel och ett litet pysselbord. Datorrum, telefonrum och tv-rum hade vi också tillgång till.

 

Efter den lilla rundturen var det dags för pappa, Madeleine och Susanne att bege sig hem till Mora igen. Vi sa hejdå och kramades. Jag brast ut i gråt för hundrafemtionde gången den här dagen. Trots att jag skulle ha mamma kvar i Falun var det ändå väldigt tungt och ledsamt att se resten av familjen åka hem till sina vanliga, friska liv. Jag vantrivdes redan på 68:an.