Smalast vinner?

Dagens efter den sista simträningen var det måndag och en ny vecka inleddes. Jag gick till skolan som vanligt och den här skoldagen kom att bli den jobbigaste jag någonsin upplevt och förhoppningsvis kommer att uppleva i mitt liv. Att gå ner 17 kg inom loppet av knappt fem månader tär på både kropp och knopp vilket kändes, jag var så jädra trött att det inte finns ord för det. Minsta lilla skrik i korridoren lät som en hel jordbävning i mna öron.

 

Jag brukade ju äta lite skollunch men den här dagen stod det risgrynsgröt på menyn. Egentligen tycker jag risgrynsgröt är gott men mina kompisar delade inte min åsikt i saken. Att gröt är lika med blä är den allmänna uppfattningen bland högstadieungar, för att sticka ut låtsades jag som jag inte heller gillade det, gjorde som mina kompisar (de där småfeta) och tog bara en knäckemacka. Med jättejättejättelite smör för syns skull och för att undvika eventuella frågor om varför jag inte bredde min macka. 

 

Skoldagen rullade på grymt långsamt med massor av olika störande ljudeffekter (bänkar som flyttades från ett ställe till ett annat, fjortistjejers primalskrik när "snygga" killar slog sina nyckelband i röven på dem, gap, prat, tjatter, kvitter, etc. etc.), när sista lektionen kom ville jag bara falla ihop i en gråtande hög på golvet. Jag förstod inte hur alla kunde vara så pigga och glada och framförallt IRRITERANDE. Jag hade extremt stor lust att gorma rätt ut till alla att de skulle hålla sina feta käftar stängda men det var jag för behärskad för. Det var en stor gåta för mig hur i hela friden jag skulle orka de fyra resterande dagarna fram till det välbehövliga sportlovet. Den frågan behövde jag inte fundera länge på skulle det visa sig.