Semester?

Anorexi blir man inte botad från på en vecka. Inte en månad eller två för den delen heller. Det tar så himla mycket längre tid att bli frisk och fri än vad det gör att bryta ner kroppen och hamna i det helvete en ätstörning innebär och det är inte alls lätt att få tillbaka alla de byggstenar och muskler som gått förlorade av svälten och få tillbaka den vikt som tappats. I alla fall inte om man gör på rätt sätt. I och med att jag åt så mycket och regelbundet hade min förbränning gått upp rejält och av den anledningen var det inte många gram som fastande på min kropp. Detta är ändå, enligt min mening, det bästa sättet för en anorektiker att må hyfsat bra under den tillfrisknadsfas och viktuppgång som måste genomgås om man vill bli fri från sjukdomen. Att man långsamt bygger upp de muskler som förlorats utan att lägga på sig mer än det fett som är nödvändigt för att kroppen ska må bra, för att man ska kunna leva och fungera. 
 
Två kilo på hela långa sommaren, det var vad jag hade gått upp. I och för sig var det väldigt skönt att det inte hände avsevärt mycket med vikten samtidigt som jag kunde äta men att ständigt ha tider, mattider, att passa började bli allt mer påfrestande. Mitt fyrkantiga liv tvingade mig till att hålla koll på klockan dygnet runt, var än jag befann mig, oavsett vad veckodagen hette. Måndag som lördag, midsommar som vardag, det spelade ingen roll, maten skulle skötas. När jag umgicks med vänner var det givetvis samma visa, varannan timme var det mat vilket jag upplevde som både jobbigt och pinsamt (den där åldern vettni!). Det var fruktansvärt att vara tvungen att gå ifrån med jämna mellanrum för att äta. Jag kände mig som den mest annorlunda människa i världen! Varför fick alla andra gå omkring i flera timmar utan att äta? 
 
Förutom att det var jobbigt med passandet av tider vågade jag ännu inte äta all mat och jag kunde av någon outgrundlig anledning inte äta samma maträtt mer än en gång per vecka. Det var något jag fått för mig. Antagligen för att min terapeut sagt att man skulle äta "varierat" för en hög förbränning. Givetvis menade han att man skulle få i sig livsmedel från alla näringsämnen men min sjuka anorektikerhjärna tolkade "varierat" som att det skulle vara olika maträtter sju dagar i veckan, alla måltider. Att jag sedan ville laga all mat jag skulle äta själv, gjorde inte mitt liv lättare. Jag var verkligen TVUNGEN att ha kontroll över det som jag stoppade i min mun. Om någon annan lagade hade jag ingen aning om hur mycket smör det hade använts för att steka. Jag hade ingen aning om det hade slunkit ner en tesked socker i pannkakssmeten. Jag hade ingen aning om någonting och det gillade jag inte. Därför lagade jag min mat själv. 
 
Med dessa aspekter i åtanke låg den där Marockoresa inte speciellt lämpligt i tid. När vi diskuterade saken med Göran ansåg han att det var en direkt hälsofara, rent fysiskt, att åka till ett varmt och soligt land i mitt hälsotillstånd. Även om jag mådde mycket bättre nu än vad jag gjort tidigare samma år, skulle det bli en tuff påfrestning att vistas i det marockanska klimatet. Trots att det var sommar i Sverige, en ovanligt varm och solig sommar, var min hy fortfarande mjölkvit. I vanliga fall har jag väldigt lätt för att bli brun och brukar vara mer pepparkaka än vaniljdröm när hösten kommer men som sagt, inte detta år. Min nuvarande blekhet var ett tydligt bevis på att min kropp inte var i form och med min låga kroppsvikt skulle jag även snabbt bli uttorkad i afrikansk värme och därmed vara tvungen att hinka vatten på semestern. Förutom mellanmålen som jag inte skulle komma ifrån eftersom jag fortfarande var ett gravt underviktig. 
 
Sandigt knäckebröd på stranden i hundra graders värme. Otänkbart.
Flera liter vatten per dag. VERKLIGEN otänkbart. Vatten var ju fortfarande skrämmande, pumpa upp magen liksom!
 
Om vi reste skulle det bli en katastrofal upplevelse istället för skön avkoppling. Det var två månader kvar till avgång men jag skulle inte hinna bli frisk, vare sig fysiskt eller psykiskt. Det var bara att inse. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0