Smalast vinner?

Inte nog med att Dr Evil var dum som en struts, han bestämde att jag verkligen SKULLE läggas in på sjukhus också. I samma ögonblick han fattade det beslutet hatade jag honom ännu mer, vilket jag inte ens trott var möjligt. Jävla kossa till elak doktor! Jag skulle inte ens få åka till MHE-kliniken för att träffa Göran innan avresan till Falu Lasarett. Stackars, stackars mig! Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna som brände bakom mina ögonlock, inte heller den ilska som häftigt kokade i bröstet på mig. Jag började gråta, skrika, jag var ledsen, förtvivlad, arg, besviken och irriterad, allt på samma gång. Och där stod Mesen, Dr Devil och mamma och tittade, men det gav jag blanka fan i. Jag brydde mig inte och jag hatade dem allihopa. Alla som ville lägga in mig på sjukhus eller få mig att äta var svin, riktiga ärkesvin!

 

Mamma fick låna telefonen på vårdcentralen för att ringa Göran och säga att jag inte skulle dyka upp under eftermiddagen, att jag istället skulle vara på väg till Falun för inläggning. Hon berättade hur förkrossad jag var över detta men Göran förklarade för mamma, som såklart också var ledsen då hon tyckte synd om mig, att inläggning var det enda vettiga alternativet just nu. Jag skulle inte överleva annars.