Hur hade jag hamnat här?

Den första natten sov jag uruselt. det blev inte många timmars sömn. Det var verkligen hemskt här, avskyvärt. HUr hade jag hamnat i den här situationen? Varför hade jag börjat banta? Varför hade jag inte slutat när jag vägde 45, som var meningen med allt från första början? Varför tvingades jag vara här när jag absolut inte behövde det, för fet så det räckte och blev över, det var jag. Frågorna hopade sig i mitt huvud och ångesten värkte i varenda cell i min kropp. Jag kollade in i den kritvita väggen som av nattens mörker hade färgats grå, det gick inte att sova på det här jävla psykhemmet. Jag ville hem! Jag vände mig om, för vilken i ordningen hade jag sedan länge tappat räkningen, där låg mamma, en halvmeter ifrån mig och var precis lika klarvaken som jag. När jag såg hennes ögon brast det för mig. Jag började gråta, först med tysta snyftningar, sen panikartade hulkningar så långt ifrån filmgråt man kan tänka sig. Jag ville hem! Mamma smög över till min säng, försökte tröst, klappade mig försiktigt på kinden.
 
   - Du ska se att det här inte blir långvarigt, snart är vi hemma i Mora igen. På sjukhus har de inte patienter längre än nödvändigt. Du ska se att allt bli bra, vännen.
 
Till slut föll jag in i en orolig men välbehövlig sömn.
 
Morgonen kom allt för snabbt. Det var dags för frukost. Alla patienter och all personal på avdelningen samlades på stolarna runt det stora matbordet. Bredvid stod en vagn med frukost uppdukad dit vi fick gå och ta för oss av olika slags bröd, pålägg, fil, juice, flingor, med mera. Mm, frukost ser alltid så gott ut, no matter what, det såg liksom till och med gott ut i detta helveteshus. 
 
Jag tog ett glas äppeljuice och en skicka knäckebrödmed pyttelite smör och slog mig ner tillsammans med mamma bland de andra patienterna som kollade intresserat och intensivt på mig, den nya patienten som kommit. De verkade tycka det var väldigt givande att se mig äta, de glodde nämligen konstant på mig, måltiden igenom. När man har problem med maten känns det inte det minsta roligt att vara omringad av tio par nyfikna, stirrande ögon, då blir det om möjligt ännu kämpigare att äta. 
 
Frukosten tog över en timme, trots att jag under den tiden enbart fick i mig en tugga av mackan och halva juiceglaset. Sedan drog en personaltant mig åt sidan och började med sitt jävla mattjat.
 
   - Normala människor vaknar på morgon och är hungriga och då ÄTER de, sa kärringen och spände sina bitska ögon i mig innan hon fortsatte, det är bara att tugga och svälja och framför allt sluta TÄNKA så mycket!
 
Hallå? WAKE UP! Det var inte bara att "sluta tänka", hur dum kunde man bli? Om det hade varit så enkelt hade jag knappast befunnit mig här. Att tänka på vad man stoppar i sig är hela grejen med anorexi, tankar som blir till ångest. Tankarna går inte att stoppa, de bara kommer, man börjar inte tänka på brödbiten man nyss stoppat i munnen för att det är kul, det ska gudarna veta. Och så stod den där kärringen och sa att det "bara var att äta", alldeles för nära dessutom, med sin äckliga, nyvakna morgonandedräkt. Satmara! Elaka bitch! Hon kunde dra åt helvete, där hade hon passat fantastiskt bra in, som styvmorsa åt djävulen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0