Ett fängelse utan rättigheter

Jag fick en kontaktperson på sjukhuset. Eller sjukhus, det såg snarare ut som mitt gamla dagis på den här avdelningen men sjukhuskänslan infann sig bara man kom runt knuten. Om man gick igenom en lång korridor kom man till vitklädda sjuksyrror och identiska salar. Hur som helst, min kontaktperson hette Gunilla och när jag och mamma träffade henne strax efter helvetesfrukosten blev jag tilldelad ett kostschema som jag skulle följa till punkt och pricka. Kalorimängd hade en dietist räknat ut. Med hjälp av schemat skulle jag få hum om hur mycket en normal portion var, jag hade tappat alla begrepp om lagom mängd under min hårda banting. Schemat var förresten inte "normal" mängd, det var bara 75 %, det skulle tydligen inte vara bra för kroppen att börja äta normalt efter flera månaders svält.
 
Sjukhuset hade också bestämt att jag skulle vila en timme efter lunch och middag, allt för att gå upp i vikt så fort som möjligt. De ville verkligen göra mig tjock! En massa regler och principer som skulle hållas stenhårt, det var deras melodi. Jag fick inte under några omständigheter lägga upp mat själv, det skulle mätas och kladdas med decilitermått av antingen mamma, eller personalen. Jag fick heller inte gå ut i friska luften för en liten promenad, det brände på tok för många kalorier menade de. Det här var ett fängelse utan rättigheter och jag led av konstant hemlängtan som växte sig starkare för var dag som gick. Jag saknade pappa, Madeleine, och till min förvåning också Susanne, min bråkiga lillsyrra. Tack och lov att i alla fall mamma var här med mig. Hon var mitt stora stöd som jag unde prata med och gråta inför när jag kände mig överkörd av sjukhusfolket, vilket jag gjorde i princip hela tiden.
 
Ibland ringde vi hem eller till mormor och morfar, varje gång hade jag gråten i halsen och saknade alla ännu mer efteråt. Telefonrummet (detta var innan ALLA hade en varsin mobil i sin ägo) man ringde ifrån luktade målarfärg, mögel och gammat förråd, än idag får jag panik när jag känner den doften.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0