Smalast vinner?

Det sista simträningspasset jag var på blev en tortyr från början till slut. Före passet bytte jag som vanligt om till baddräkt inne i omklädningsrummet. Mamma var med den här gången, hon skulle se på för att sedan bestämma tillsammans med tränaren, hur vi skulle göra i fortsättningen, om jag skulle få fortsätta simma eller inte. Båda mina föräldrar var av den åsikten att jag absolut inte skulle få träna på den ringa vikt jag nu var nere på.

 

Framför spegeln i omklädningsrummet satte jag upp mitt långa mörka hår i en hästsvans. Mamma ställde sig bakom mig, synade min beniga form från topp till tå.

 

   - Nu ser du riktigt sjuk ut, ser du inte det? Du är ju helt utmärglad!

   - Jaja, mamma, jag SKA äta mer. 

 

Jag ljög, mest för att få tyst på den störande kärringen min mamma hade förvandlats till. Kunde hon inte bara låta mig sköta mitt? Jag var så himla trött på att tjat och gnat om mat och om hur spinkig jag var. Jag var en FET JÄVLA KOSSA, kunde inte alla bara inse det? Jag var inte smal, inte än, men om jag bara gick ner några kilo till skulle den dagen med all sannolikhet snart komma, liksom den tillhörande Britneymagen.

 

   - Höga knän! 

 

Uppvärmningen hade börjat på bassängkanten och tränaren gormade ut övningar vi skulle göra. Hopprep, armhävningar och situps (och ännu fler blåmärken) avlöste sedan varandra innan det var dags att hoppa i plurret. Brrr, så kallt bassängvattnet var! Jag tappade nästan andan av kölden.

 

Redan under de första längderna kände jag att detta skulle bli tungt, vattnet kändes som sirap att simma igenom och sisådär tio längder senare hade sirapen förvandlats till cement. Oj, vad jobbigt det var! Flera gånger svartnade det för ögonen men det var inte frågan om att ge upp, att svimma kändes inte som någon större katastrof faktiskt. Jag hade hört talas om flera Hollywoodstjärnor som svimmat när de gått på olika slags dieter och hur coolt hade det inte varit att ha upplevt en riktigt Hollywoodaccident?

 

Efter 40 minuter i bassängen och yrsel som i det närmaste gjorde det omöjligt att hålla sig över vattenytan tvingade mamma, med medhåll från tränaren (som hon stått och snackat med under tiden jag tänkt på kändisar och försökt hålla mig flytande i siraps-/cementvattnet), upp mig från bassängen trots att passet inte på långa vägar var över för de andra. Jag orkade inte protestera utan klev snällt upp. 

 

Jag skulle inte få vara med på någon mer träning förrän jag börjat äta och fått tillbaka lite muskler på kroppen igen. Det hade mamma och tränaren diskuterat fram. Jag ska erkänna att det enbart kändes skönt. Jag var så trött!

 

Jag stod länge i duschen efter det tuffa passet, kände mig som en trasdocka utan vare sig armar eller ben, ville bara hem och sova. Och äta förstås, men det kunde jag inte tillåta mig. Efter kycklingkatastrofen visste jag att det skulle bli alldeles för jobbigt med ångesten efteråt.