Smalast vinner?

Det kändes som om jag var en julegris på gödningsläger. Sondvällingen jag fick i mig, gjorde att siffrorna på vågen ökade för var dag som gick. På knappt en vecka hade jag blivit smällfet. Läkare och sjuksyrror ljublade och klappade förtjust sina händer när jag ställde mig på vågen, men vägrade ändå låta mig åka hem förrän jag gått upp ytterligare några kilon. Ibland grät jag men det mesta höll jag inom mig. Jag hade svårt att prata känslor med pappa och sjukpersonalen hade jag inget som helst förtroende för. Dessutom, om jag berättade för någon om det jag tänkte mest på, om de planer jag smed inför hemkomsten, skulle jag aldrig någonsin bli utsläppt från detta fängelse. Jag skulle bli kvar tills jag var en 90-årig gammal skrynklig kärring med grå tantfrilla och käpp. Med sondenjäveln kvar i näsan. 

 

När jag kom hem skulle den kontroll jag tappat här i Falun vinnas tillbaka. Jag skulle med stenhård disciplin träna flera timmar om dagen, mest situps och upphopp, det var lättast att göra i hemlighet. Min diet skulle bestå av just ingen mat alls, möjligtvis ett par klunkar vatten ibland. Om de här planerna trädde i kraft snarast, skulle sommaren vara räddad, jag skulle hinna bli smal och den här gången skulle ingen person i världen få stoppa mig. Jag skulle aldrig gå med på att åka till ett sjukhus igen, om så någon släpade mig. 

 

Tankarna på hur jag skulle ordna upp allt när jag slapp ut från sjukhuset, var det som räddade mig från att bryta ihop. Jag blev tjock av att vara här men jag skulle ordna upp allt igen. Förhoppningsvis väldigt snart.