Smalast vinner?

För att jag skulle få se annat än de beiga väggarna i mitt deppiga sjukhusrum tog pappa ibland en rullstol och skjutsade runt mig i, oftast till sjukhuskiosken, där han inhandlade ciggaretter till sig själv och en tidning till mig (tanttidningar vad det som intresserade mig mest för tillfället, i dem fanns det massor av mat- och bakrecept jag kunde lusläsa).

 

En solig dag gjorde vi ett längre äventyr, jag hade inte fått frisk luft sedan jag kom till Falun, därför var det otroligt skönt att få komma ut. Vi skulle ner på stan för att köpa påskkort, det var bara en vecka kvar till påsk. Till stan var det nerförsbacke och väldigt lätt för pappa att köra mig. Vi flög fram, med vinden i håret och väl nere på stan blev jag alldeles till mig när jag fick syn på alla härliga affärer. Så underbart, fantastiskt att slippa sjukhuset! Jag såg desutom min chans att få en gnutta motion. Att inte ha fått röra sig var inte bara jobbigt för att det gav mig tjockis-ångest, jag kände mig också svullen i både fötter och vader, så där som efter en långflygning, ni vet. Så fort jag såg en trappa hoppade jag ur rullstolen, med förklaring att pappa inte kunde köra mig där, och innan han ens hunnit öppna munnen för att protestera hade jag med flaxande armar och höga knän joggat uppför hela trappan. Förbjudet och härligt! Jag fick fortfarande inte röra på mig egentligen, mitt hjärta kunde ta mer skada än vad det redan hade gjort men der var skitsamma för mig, bara jag blev smal.

 

Den första hållplatsen för pappa, rullis och mig blev Åhléns där påskkorten inhandlades, därefter Apoteket där vi köpte cerat till mina läppar som av svälten var så torra att det bildats sår i mungiporna. Ceratet vi handlade luktade kemsisk vanilj och påminner mig än idag om sjukhus och anorexi.

 

Efter Apoteket var det slut på våran statsrunda ocg dags att rulla tillbaka igen. Det var en solig dag, snön droppade från taken och jag kände mig nästan lite glad. Glad över att solen sken, glad över att få vara utomhus. Det var nästan en hel vecka sedan jag kommit till sjukhuset och blivit tvingad att spendera dagarna inne i på mitt rum. Den begynnande våren hade jag enbart kunnat beskåda genom ett fönster, nu njöt jag av friheten. Men jag visste vad som snart väntade mig, sondmatning och ångest på avdelningen, jag kände mig sorgsen när jag tänkte på det. Usch för anorexi och sjukhus och mat! Usch för slangen som satt fasttejpad på min kind och usch för att åka rullis offentligt när jag egentligen hade fullt friska ben att stå och gå på. Att rulla igenom korriodorerna på sjukhus var en sak, där var alla andra också sjuka, men på Faluns gator var det verkligen inte roligt. Jag önskade till och med att jag hade haft mina ben brutna och gipsade, så att folk förstått varför jag satt i rullstolen som en slö jävla knubbsäl. Nu förstod de inte, och det kändes som om ALLA glodde extra länge på mig, som för att komma underfund över varför jag satt där jag satt. Och den där fåniga slangstumpen som stack ut genom min näsa gjorde inte saken bättre. Jag kunde verkligen förstå hur en guldfirre i ett akvarium kände sig, eller en apa på zoo.

 

Eftersom det varit nerförsbacke på väg till stan var det uppförsbacke på vägen tillbaka. Trots min ringa vikt fick pappa sig ett rejält friskispass. Naturligtvis erbjöd jag mig att hoppa ur och gå, både en och fem gånger, men pappa hävdade bestämt att jag skulle sitta kvar, han behövde träningen, sa han mellan de ansträngda andetagen.