Smalast vinner?

Måndagen bestod av EKG och mat. Båda delarna gick bra. Med mer näring i kroppen hade hjärtat återgått till sin normala rytm och maten tuggade och svalde jag i de mängder jag var ordinerad. Den sistnämnda bedriften gick på ren och skär vilja. Varje liten matbit gick emot mig och jag fick verkligen kämpa för att inte kasta allt vad knivar och gafflar hette och bryta ut i ett hysteriskt ångestanfall. Allt jag kände inom mig, all självförakt och all ångest över de kalorier jag blev tvingad att äta, dolde jag väl. Även om jag höll på att gå sönder av oro och nervositet, gällde det att ha pokerface, jag var tvungen att spela mina kort rätt om jag skulle få komma hem och återuppta min bantning.