Smalast vinner?

Dagarna gick. Det var samma rutiner varje morgon. Mätning av puls, blodtryck, vikt och några nålpick i armvecken. För varje dag gick jag även upp några hekto vilket gjorde sjukhuspersonalen överlyckliga. Mig gjorde det ännu mer deprimerad än vad jag redan var. Hela min kropp kändes som en gigantisk stor ballong och jag riktigt kände hur varje litet gram satte sig som fett på kroppen. Det var vidrigt och jag planerade varje dag för det bantingsprojekt som skulle genomföras när jag kom hem igen. Jag skulle definitivt sluta äta!

 

De långa dagarna på sjukis bedrevs med att trä pärlhalsband och armband, spela spel med pappa, ta en massa prover och EKG och sådant. Och givetvis matas med välling genom slangen. Jag led av konstant ångest, däremot sov jag något bättre om nätterna.