Smalast vinner?

Bara för att någon annan än man själv ser till att maten (sondvällingen) kommer ner i magen betyder det inte att ångesten försvinner. Det känns till och med ännu värre när någon annan, bokstavligt talat, pumpar i en kalorier. En gång när en sköterska satt med sprutan och matade mig genom slangen ställde hon en av de mest idiotiska frågor jag hört.

 

   - Känner man någon smak av vällingen?

 

Öh? Nej. Frågan var så otroligt korkad att jag inte ens orkade svara på den. Hur skulle jag kunna känna smaken av något som inte ens snuddade vid tungan och smaklökarna? Jag tyckte alla på sjukhuset var oförstående. De fattade inte att det var fruktansvärt jobbigt att bli matad. De fattade inte det där med ångest och trodde att jag, precis som dem, blev överlyckliga när jag gick upp i vikt. Som om ångesten skulle försvinna i samma takt som kilona på vågen ökade.

 

Precis allting var inte pest med att befinna sig på ett sjukhus tio mil hemifrån, det var faktiskt inte det. Att känna hur min stora, tjocka, dallriga mage växte sig allt större för varje dag och att se hur mina lår vällde ut över stolen då jag satt, var överjävligt jobbigt men vissa stunder hade jag kunna börja tänka på annat. Sådant som inte inkluderade vikt och mat och min kroppsform. Den sista tiden jag var hemma hade det bara funnits sådana tankar i min hjärna, jag hade gått som i en dimma i min egen lilla bubbla, som om jag hade varit drogad. Att jag nu kunde släppa dessa funderingar, om bara för några korta ögonblick, var ett stort steg i rätt riktning, även om det skrämde mig. Frisk? Kunde jag bli det?