Bye bye, sondjävel!

Det går att vänja sig vid allt, till och med att ha en slang som går ifrån näsan ända ner till magsäcken inkörd i sig. Den hade sluta skava och göra ont, den kändes knappt alls längre. Om det inte vore för att jag ständigt blev påmind om att jag hade en sond, när sköterskorna pumpade i mig välling, hade jag inte märkt av den och även om det skulle bli så otroligt skönt att bli kvitt slangen, skulle jag ljuga om jag sa att jag inte var orolig för hur det skulle kännas att dra ur den. Skulle det vara lika hemskt som det varit att sätta dit den, då jag nästan kräktes och dessutom svimmade?
 
Söndagen kom och det visade sig att min oro inför ännu en skräckupplevelse var obefogad. Det sög till en aning i halsen när sjuksyrran drog ur den, det var det enda och sedan var den borta. Och det var så skönt! Det enda jobbiga var att jag var tvungen att äta själv nu, bevisa att jag klarade av det, annars skulle jag inte få komma hem imorgon, måndag. Om jag inte fick komma hem skulle jag aldrig bli smal, det gällde alltså att tänka taktiskt. En dag kunde jag klara av att äta, en dag och sedan skulle jag bli fri som en liten fågel. Fri att kunna banta igen, för det behövdes efter det här gödningslägret i Falun. Jag på drygt en vecka gått upp sju kilo, SJU JÄVLA KILO! 37 vägde jag, åt helvete för mycket. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0