Smalast vinner?

Så var jag tillbaka i Mora igen och tankarna gick. Tyckte alla att jag var fet nu när jag inte längre behövde vårdas på sjukhus? Trodde alla att jag var frisk för att jag hade gått upp några kilo? Trodde alla att jag kunde äta igen, utan att behöva få ångest? Fel, fel, fel! För det första var jag inte fet i någon annans, än mina egna, ögon. Faktum var att jag fortfarande var rejält underviktig och fortfarande behövde gå upp ett helt gäng kilo. Att jag trodde andra såg mig som fet var ren och skär inbillning, jag liknade fortfarande ut en liten svältfödd fågelunge. Och om det nu var någon människa som trodde att jag var frisk, i och med att jag kommit hem från Falun, så måste denna drömbild ha raserats i samma stund jag klev in genom ytterdörren hemma. Det första jag gjorde var nämligen att tvärvägra mellanmålet som var meningen att jag skulle äta på eftermiddagen. Ett jävla tjafs blev det mellan de två lagen i min familj. Jag och anorexin mot de övriga familjemedlemmarna. Jag och anorexin vann och min hemliga diet var påbörjad. Till middag tog jag två pannkakor som fifflades ner till en med hjälp av hushållspappersmetoden. Min smarta knep hade jag knappast glömt bort!