Smalast vinner?

Även om alla tankar var jobbiga hade jag nu ett mål att kämpa emot. Målet var däremot inte att bli frisk, det var att slippa bli inlagd för tvångsvård ytterligare en gång. Jag hade fått erfara att det faktiskt kunde hända, hoten om sjukhus var inga tomma ord, de var på riktigt och kunde besannas. Jag tjänade kalorier på att äta själv så att jag höll mig i skinnet och hemma, om jag blev itutad en slang igen skulle jag bli den feta 37-kiloskossa jag nyligen varit, då jag kom hem från Falun.

 

Varje måltid var en kamp. Jag tänkte tills huvudet värkte, visste att varje liten tugga kunde få ödesdigra konsekvenser i form av ångest, självhat och panik. Men ändå, jag var tvungen att äta, jag ville inte bli inlagd på sjukhus och sondmatas igen.