Att vara borta från skolan i flera månader

Dag blev till natt, dagar blev till veckor och snart var vi inne i maj. Det var tur för mig att jag hade lätt för mig i skolan, annars hade jag troligtvis blivit tvungen att gå om hela årskurs sex, med tanke på att jag knappt varit där på hela vårterminen. 
 
Enstaka lektioner fick jag i alla fall vara med. Dels för att lära in examenssånger (jag skulle få vara med på examen!) men främst för att få träffa mina klasskamrater. Om man är borta från skolan/jobbet i en vecka eller två på grund av sjukdom, kan den kännas konstigt att plötsligt komma tillbaka när ens klasskompisar varit där hela tiden, som om man missat en massa. Jag hade för bövelen varit borta i flera månader nu! Det kändes riktigt konstigt att komma dit då och då, jag hade inte samma vardag som min klass längre. Deras dagar bestod av lektioner, raster och kompisar medan mina bestod av måltider och ångest. Folk visste varför jag var/varit borta (det hade antagligen lärarna berättat för dem) men det var ingen som frågade en enda fråga om sjukdomen till mig. Varför vet jag inte, kanske att de trodde att jag inte ville prata om det vilket till viss del var sant. Vad skulle jag säga liksom? Som det var? Jag vågar inte äta mat och är för smal för att klara en hel skoldag?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0