Trött och frusen

Skolan hade tappat all betydlese för mig. Jag gick dit varje dag, visst gjorde jag det, men huruvida jag var psykiskt närvarande på lektionerna kan diskuteras. Och så var det så förbaskat kallt, vare sig jag var i skolan, på simning, hemma eller på showdansen, frös jag så mycket att mina naglar och läppar antog en nyans av blått. Den enda gången jag inte frös var i duschen (men då frös jag å andra sidan ännu mer när jag kom ut igen eftersom kontrasten mellan varmt och kallt blev extra tydlig) eller spolade händerna i glödhett vatten. Att spola händerna i glödhett vatten för att få bukt på mina isklumpar till händer gjorde jag ofta då jag kom hem efter ännu en helveteskall dag i skolan.
 
38 kg...men vad NU då? Vad var egentligen felet, varför var jag fortfarande så tjock? 38 borde ha varit perfekt för min längd. Eller?
 
Kan inte äta, kan inte, måste tänka på konsekvenserna. För det allra första skulle jag bli fet om jag åt och för det andra skulle jag bara må dåligt och få ångest om jag inte stod emot suget. Stå emot, det var mitt nya motto. Stå emot suget efter mat, det hade gått bra hittills, det var bara att slänga sig på sängen och kolla gårdagens inspelade avsnitt av Sunset Beach som jag missat, på grund av simträning eller dans, och låta tankarna skingras på det istället för på mat. Det var dock inte lika lätt att fly i tankarna längre. Mitt tidigare så brinnande intresse för Sunset Beach började avta i ungefär samma takt som kilona rasade och jag vissa dagar kunde jag inte hålla koncentrationen på Meg, Ben, Sean och alla de andra karaktärer, i mer än fem minuter. Därefter slingrade tankarna i väg i andra banor och på andra saker så som tacos. Tänk tacos med kryddig köttfärs, krispig sallad, gurka, tomat, tacosås, gräddfil och alltiohop i ett mjukt tortillabröd. Mmm, det vattnades i munnen bara av tanken. Det hände ganska ofta, nästan varje natt, att jag vaknade och tänkte på mat utan att kunna somna om och när jag till slut lyckades fortsatte jag drömma om mat och om att äta.
 
Det är inte klokt vad trött man blir av att knappt äta och sedan träna ovanpå det. Ibland åt jag mer för att simningen eventuellt skulle gå lättare, eller bli mindre dryg. Men de gånger jag åt mer var inte ofta, jag kände mig alltför misslyckad då, självföraktet skrek åt mig "Maria, varför gör du såhär? Du får INTE äta, allting förstörs då, fattar du inte det?". Dessa stunder av självförakt och ångest var inte nådiga, det ska gudarna veta. När jag tyckte jag ätit mer än nödvändigt (nödvändigt för mig var lika med ett halvt äpple per dag men den planen gick alltid i stöpet på grund av ett par extremt irriterande och tjatiga föräldrar) kunde jag bara ha fokus på det. Koncentrationen på andra saker åsidosattes helt. Förutom träning och allt annat som kunde bränna kalorier.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0