Popcorndekadens

Någonstans i bakhuvudet kände jag att min bantning hade spårat och höll på att gå åt skogen. Den första gången jag verkligen kände det var efter en bio med min vänner. Vi skulle se "Eva och Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko". Precis som vännerna köpte jag popcorn, en liten, för att ha något att knapra på och för att undvika frågor om varför jag inte skulle äta något. Precis som min kompisar, åt jag upp hela kartongen under filmen men till skillnad mot dem (vad jag vet) drabbades jag av panikångest. Herregud, vad höll jag på med!? En HEL liten popcorn!? Feta, äckliga (fast de var väldigt goda ska jag erkänna) popcorn, det kunde jag SJÄLVKLART INTE unna mig! Varför i hela havet hade jag köpt popcorn för det första? För att var som mina vänner, ja. Men vafan skulle det vara bra för? Det var bara att ta en titt på dem, de hade inte alls den kroppsform jag var ute efter. JÄVLA SATANS GRUPPTRYCK!
 
När jag kom hem från bion var jag i upplösningstillstånd. Huset var, tack och lov, tomt. I samma ögonblick jag kommit innanför dörrarna rusade jag in till mammas och pappas sovrum för att rota fram vågen ur garderoben, bland trosorna och BH:arna. Jag hade ångest och panik, hjärtat dunkade så hårt att jag trodde det skulle studsa ur bröstet, min puls var snabbare än en kanins. Dunk, dunk, dunk. Jag hoppade upp på vågen, blundade några sekunder, gjorde ett misslyckat försök att dra ett djupt andetag för att lugna ner mig. Det gick inte. Jag andades uppe i halsen, hyperventilerade. Världen snurrade. Panik, panik. Hur mycket kunde jag ha gått upp? Två-tre vidriga kilo antagligen. Detta var hemskt, detta kunde inte vara sant! Jag ville nypa mig själv hårt i armen, vakna upp i min mjuka säng, inse att allt var en mardröm, att jag inte alls hade ätit popcorn. Men det hade jag, det var ingen mardröm. Jag slog upp ögonen, kollade nervöst ner, fortfarande hyperventilerandes. Vågens skrikigt röda siffror bländade mig. Va? 38,8 kg? MY GOD! Jag hade för sjutton gått NER två hekto! HALLE-FUCKING-LUJAH! Ångesten rann sakta men väldigt säkert av mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0