Osynliga bikiniplaner

Det här var alltså år 2000. Ni kanske inte minns det men hur som helst var det väldigt dåligt väder den sommaren. Bara regn, regn och åter regn. När solen lyste med sin frånvaro en dag i juli bestämde vi i min familj att vi skulle boka en resa, till Marocko närmare bestämt, för att kompensera den uteblivna svenska sommarvärmen. Den 12:e april skulle det bli, till våren. Detta var något jag, precis som övriga medlemmar i familjen Larsson, såg fram emot väldigt mycket, solgalna och reseälskande som vi är allesammans. I samma stund jag hade beslutat mig för att bli smal fanns även Marocko med i bilden som en extra motivationsboost. Jag hade en målbild på näthinnan, jag föreställde mig hur jag skulle springa där på stranden med perfekt kropp, superslimmad mage som inte dallrade det minsta och ett stort smajl på läpparna (inklusive en spikrak och kritvit Barbietandrad. Jag vet inte hur jag tänkte där för någon tandställning fanns inte med i bantningsplanen). Jag skulle vara så snygg att till och med kamelerna vände sig om för att spana in mig. Åh så taggad jag var på att bli smal!
 
Den här perioden i livet var väldigt jobbig. Jag hade börjat årskurs 6 i en ny klass (på den här tiden var årkurs 6 högstadiet och när man går på högstadiet är man minsann vuxen!) efter att de kamrater jag gått med ända sedan ettan splittrats. Några från min gamla klass gick i min nya men de allra flesta gick i parallellklasser nu. Någonstans mellan fyran och femman hade jag och min dåvarande bästis Alexandra växt i från varandea. Visst var vi fortfarande vänner men det var inte alls samma sak som förut, då vi i princip hade suttit ihop som siamesiska tvillingar. Mina nya kompisar som jag umgicks med kände jag bara ytligt och det var inga jag hade fortroende för, som jag kunde prata med eller som ens delade samma intressen som mig. Jag och min bästa barndomvän, min granne Daniel, som jag uppgåtts flitigt med under hela min uppväxt, började också tappa kontakten alltmer eftersom tiden gick. Jag kände mig väldigt ensam. Både hemma och i skolan. Jag var dessutom blyg och i skolan sa jag inte mer än absolut nödvändigt och syns man inte finns man inte. Hemma funderade jag mycket. Varför vill ingen kille ha mig? Varför var jag så jobbigt blyg? Var jag för fet och för ful för hela världen? Varför, varför, varför kunde jag inte få vara snygg och populär, vara tjejen alla pratade om och som alla avundades? Jag var trött på att ständigt flyta in i väggen, att vara en liten tyst tjej som ingen såg. Jag ville SYNAS!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0