Smalast vinner?

Yes, yes, yes! Jag stod på badrumsvågen och de illröda digitalsiffrorna lyste upp den mörka novembermorgonen. 45 kg! Målet var uppnått! Jag klev av vågen, gjorde en segergest med armarna mot taket, hoppade ett lyckligt grodhopp samtidigt som jag log så stort att tänderna nästan ploppade ut ur munnen. Men vänta...magen dallrade fortfarande...det kändes i grodhoppet. Och detta på 45 kg? Vafan? Var det fel på vågen? 

Jag böjde mig ner mot golvet där den stod, bankade hårt och ropade ett litet "hallå" till den, innan jag klev upp för vägning igen men fortfarande samma vikt, 45 kg. Jahapp, då var väl inte det min idealvikt i alla fall tänkte jag besviket samtidigt som jag funderade ut ett nytt mål. 43 kanske? Nej, för mycket. 42? Jo, 42 var nog lagom, diskuterade jag för mig själv. Ny målvikt: 42 kg. 3 more to go!

 

Även om magen inte var perfekt än kunde jag gott kosta på mig att fira det första målet lite grann. En film och en 100 grams chokladkaka bestämde jag mig för. Jag var så hungrig och chokladen så god att den var slut innan filmen hade hunnit börja. 

 

Ibland verkade det som om Madeleine var avundsjuk på mig för att jag lyckats gå ner så många kilon på så kort tid. Några timmar efter chokladkakan var det dags för middag och då var det slut på firandet för mig och därför tog jag inte mycket middag den kvällen. Mamma och pappa som på sistone börjat märka av att både jag och min matkonsumtion minskat försökte få mig att äta lite till, men då påpekade Madeleine att jag bara för en stund sedan klämt i mig en hel chokladkaka. Som om hon ville poängtera att jag inte alls var så duktig som jag verkade för herregud, jag hade ätit godis och då är man inte duktig!