Smalast vinner?

Jag fortsatte att rasa i vikt. Marockoresan satte mamma och pappa P för och avbokade till mina systrars stora besvikelse. Jag brydde mig ärligt talat inte längre. Allt som betydde något i mitt liv var att bli smalare.

 

Nu i februari kändes varje dag som en lång uppförsbacke - i stark motvind. Jag frös, fastän jag inte trodde det var möjligt, ännu mer än vad jag gjorde för några veckor sedan, värre än om jag springit runt naken i Nordpolen (nu har jag förvisserligen inte ens varit i Nordpolen men jag kan föreställa mig). Allt jag tänkte på var vad jag hade ätit, vad jag skulle äta, hur jag skulle kunna ljuga för att slippa äta, vad jag skulle vilja äta och att jag för Guds skull inte fick glömma alla dessa situps jag var tvungen att göra. Hundra på morgon, hundra efter middagen, hundra innan jag skulle sova. 

 

I skolan var det inte bättre, botten var nådd vad gällde koncentrationen och alla superdryga, högljudda högstadiekids gick mig på nerverna. Bästa stunden på dagen var då jag kom hem från en urjobbig dag i skolan, gick in på badrummet, vred på kranen på maxvärme och spolade mina blålila händer alldeles röda av ljuvligt varmvatten. Det var så skönt att slippa frysa, åtminstone på händerna, för en stund! 

 

Hela dagarna var en enda lång dimma, jag kände mig drogad av trötthet och orkeslöshet. Ja, jag handlade till och med ljus som lovade ge energi på Åhléns en lördag när jag var nere på Mora. De hjälpte inte det minsta, däremot luktade de supspekt.