Smalast vinner?

   - Maria, sa mamma med allvarlig stämma, vad väger du?

   - 45 kg, svarade jag sanningsenligt.

   - Du har alltså gått ner flera kilo på mindre än två månader?

   - Tja, jag simmar rätt mycket och i min ålder är det faktiskt normalt att gå ner lite i vikt, sa jag.

   - Normalt? Det är normalt att gå UPP i vikt i din ålder. Och du har inte fått din mens än va?

   - Nej, just det, men den har aldrig varit regelbunden så den kommer antagligen vilken dag som helst.

   - Jag har i alla fall beställt tid hos doktorn så att du får ta prover och sådant. Pappa och jag tycker du äter väldigt lite nuförtiden.

   - Mamma! Vadå doktorn? Vad ska jag göra hos någon jävla doktor? Och okej, jag har försökt gått ner lite den senaste tiden men nu ska jag börja äta normalt. Alltså behöver jag INTE GÅ TILL EN JÄVLA DOKTOR!!!

   - På onsdag klockan halvfyra ska du dit.

 

Jag var rasande. Vem var hon att lägga sig i mina matvanor, min mamma visserligen, men om jag ville bli smal, varför kunde jag inte få bli det? Jag skulle bli lyckligare om jag var smal. Ville hon inte se sin dotter lycklig? 

 

Och så blev det onsdag. Jag fick vänta på att komma in till doktorn och där jag satt i väntrummet lovade jag mig själv att återgå till mina vanliga, icke-bantande, matvanor redan samma dag. Jag ville inte slösa bort mer tid på ett dött sjukhus och bara för att mamma tvingat mig hit skulle jag missa Sunset Beach idag, visserligen spelade jag in det men det var mycket mer spännande att se det på den riktiga sändningstiden. Förresten skulle jag inte alls återgå till mina vanliga, icke-bantande, matvanor. Jag skulle ner till 42 först, det skulle inte någon mamma eller doktor i världen få sätta stopp för.

 

   - Hur tycker du att din kropp ser ut, tycker du att du är tjock, smal eller lagom? frågade doktorn efter mätning, vägning och en massa nålpick i armar och fingrar som skulle visa om jag var dödssjuk eller något sådant.

   - Lagom, ljög jag (jag var ju tjock!)

   - Det tycker jag också att du är, svarade han.

 

Helvete också! Doktorfan sa att jag var lagom, alltså fet! Jag ville ju vara SMAL! Nu var det definitivt, jag skulle INTE börja äta normalt förrän den dag jag var smal, fin och nöjd med min kropp och min mage såg ut precis som Brittans.