Kycklingjävel!

En torsdagskväll när jag kom hem från simningen satt mamma vid köksbordet med ansiktet begravt i händerna. När hon hörde att jag kom hem kollade hon upp, jag kunde se att hon var röd i ögonen, som om hade gråtit.
 
   - Inger, din klassföreståndare har ringt, sa mamma utan att ens säga hej.
   - Va? Varför då? Jag blev verkligen förvånad.
   - De har lagt märke till din plötsliga viktminskning. Maria! Fattar du inte hur allvarligt det är när till och med skolan reagerar?
 
"Oj!" var min första tanke som slog mig när mamma berättade. NÅGON hade i alla fall märkt att jag blivit smalare, det gjorde mig så glad att jag inombords gjorde en perfekt frivolt. Men. Jag var samtidigt chockad. Såg omgivningen verkligen att jag gått ner i vikt? Jag gjorde det knappast själv, hur kunde de då göra det?
 
Middagen stod framdukad på bordet, grillad kyckling med pommes frites. För att fira att någon hade lagt märke till mig, men också för att bevisa för mamma att jag minsann INTE hade några som helst problem med maten, lassade jag på en stor (läs normal) portion på min tallrik. Snabbt, snabbt, som en människa som bott på en öde ö och aldrig sett mat, slukade jag alltihop men det skulle jag inte gjort i samma sekund som jag tog svalt sista tuggan kom tankeverksamheten i kapp och ångesten kom som ett slag emot mig. Den var så fruktansvärt stark och kändes i precis hela kroppen, i varenda liten cell. Ångest skrek, gastade, gormade. VARFÖR ÅT DU SÅ MYCKET? DU FÅR JU INTE ÄTA! ÄR DU HELT JÄVLA KORKAD, BARA VRÄKER I DIG MAT PÅ DET DÄR SÄTTET? FATTAR DU INTE ATT PRECIS ALLT ÄR FÖRSTÖRT NU? 
 
Jag hade sådan panik, visste inte vad jag skulle ta mig till. Min mage kändes spränfylld och jag kände en mättnadskänsla som fick mig att vilja dö. Jag kunde inte sluta tänka på hur dum jag varit, hur jag kunnat äta den där FÖRBANNADE kycklingen och de där JÄVLA pommes fritesen. Hur skulle jag göra mig av med det jag nyss ätit? Jag stod verkligen inte ut med mig själv och varför, varför, varför hade jag varit tvungen att bevisa för mamma att jag visst åt? Det var väl mitt liv och min kropp? Vad skulle jag göra nu, när allt redan var för sent? Spy upp mat hade jag aldrig gjort, jag lider av spyfobi och har dessutom kräkreflexer som sitter väldigt långt ner, vid naveln ungefär, att stoppa ner fingrarna i halsen skulle alltså inte leda till någonting. Minimalt med mat, maxmalt med träning, så löd receptet på min banting. Men nu, jag hade syndat och jag kunde inte förlåta mig själv. 
 
Till sist gick jag in på badrummet, låste dörren, mamma fick inte se mig (jag hade ju liksom inga problem med maten och om fick se min panik nu var det kört, hon skulle fatta).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0