Smalast vinner?

Mormor och morfar kom till oss i Mora på julafton. Vår familj har alltid firat tillsammans med mormor och morfar, vartannat år i Mora och varannat år hos dem i Stöllet (ni vet den där Värmlandshålan jag skrev om förut. Dagen det här året såg ut som den gör varje år på julafton. Risgrynsgröt till lunch, Kalle Anka klockan tre (som jag egentligen tycker är skittråkigt med ser ändå för att det är tradition) och sedan julbord, tomte och julklappar.

 

En skillnad från alla andra år var mitt bantningsprojekt som inte tog mycket jullov alls. Emellan julaktiviteterna smet jag in på mitt rum, skruvade upp Britney Spears-plattan på maxvolym och pumpade sit-ups tills min mage kramade och ryggradshuden var blå. Jag låste givetvis dörren, jag var tvungen att vara extra försiktig efter det där hemska läkarbesöket och föräldrar som började bli alltmer misstänksamma mot min nya kosthållning. 

 

Trots bantningen unnade jag mig ungefär två knäck och fyra alladinbitar under dagen. Jag åt även julmat även om det tog emot då jag inte riktigt kunde sluta tänka på min äckliga feta dallermage. Men det var julafton, jag tyckte att jag kunde unna mig efter alla dessa bantningsveckor. Det jag unnade mig var gott men det var inte tillräckligt gott för att vara värt den ångest jag fick, det kändes som att jag försörde allt jag lyckats åstadkomma genom att "fuska". Självföraktet och hatet mot mat och min kropp växte.