Smalast vinner?

Usch! Satan i gatan vad jag mår illa, tänkte jag när jag slog upp ögonen den där ruggiga onsdagsmorgonen i början av oktober. Det gick magsjuka i skolan, det gjorde det, men som den optimist jag är och som dessutom hatar att spy, klev jag upp ur sängen, redo för ännu en dag i skolan. På med kläderna. På med sminket. Nej fan! Jag MÅSTE kräkas! Det skulle till min stora förtret inte gå att kämpa emot illamåendet. Jag var tvungen att säga till mamma att hon skulle sjukanmäla mig. Sagt och gjort, jag fick stanna hemma för magsjuka denna dag.

 

Två dagar senare var jag fit for fight igen. Frisk och kry! Ställde mig på vågen det första jag gjorde på morgon. Magsjuka brukar göra underverk för vikten och mycket riktigt, den här gången var inget undantag, två kilo var borta. Tjihoo! Att jag plågats av konstant illamående de två senaste dygnen var redan bortglömt.

 

Den senaste tiden hade jag börjat fundera alltmer på min vikt och min kropp, som jag inte alls var nöjd med, och jag vägde mig flera gånger dagligen för att ha kontroll. Och nu, två kilo minus på bara två dagar alltså. Det här skulle jag hålla fast vid och för Guds skull inte lägga på mig dessa kilon igen, snarare fortsätta tappa. Det skulle knappast skada att gå ner ytterligare några kilo, sisådär fem till kanske. 45 kilo till mina 153 centimeter, ja, det skulle vara perfekt! Lätt som en plätt om jag verkligen jobbade på det och hade en stor portion självdisciplin eller så kallad "karaktär". Det skulle nog inte alls vara svårt att dra ner på kaloriintaget och säga adjöss till onyttig mat, godis och allt annat som man inte "ska" äta om man vill vara smal. Som sagt, ingen konst! Här skulle bantas! Magen skulle bli platt som en pannkaka, låren fasta och inget äckligt dallrigt fett skulle få finnas kvar på min kropp länge till. Och Martin, den jävla grisen, som ett halvår tidigare upplyst mig om hur himla ful jag var, han skulle få se på andra bullar. Jag skulle bli smal, snygg, lyckligt, omåttligt populär och Martin skulle bittert få ångra vad han sagt, när alla killar blev alldeles till sig då de fick syn på mig. Jag skulle bli precis som min idol Britney Spears. Hon var så himla bra, avundsvärd sångröst, gudomligt dansant, hon hade en perfekt kropp och var dessutom hur söt som helst. Hon hade allt man kunde önska sig och lite till (Justin Timberlake). Hon MÅSTE ju vara världens lyckligaste människa, så ville jag också ha det. Och återigen, hennes kropp, TO DIE FOR, och med lite kämpaglöd kunde jag nog forma min egen så, jag med. Pang! Klubban i bordet och sen var det beslutat. Jag skulle bli smal.