Friluftsdag

Varje vinter har är det en friluftsdag i skolan, i år var inget undantag. Det fanns flera olika alternativ att välja mellan. Slalom eller pulka i Grönklitt, längdskidor i Vasaloppsspåret  eller slalom/bräda i Trysil, Norge, cirka två och en halv timmars bussresa från Mora. Det sistnämnda valde jag och klockan sju, en kall men solig och klar februarimorgon avgick bussarna från skolans sporthall. Mamma hade skickat med både det ena och andra i matväg, smörgåsar, kexchoklad, frukt. Som om jag skulle äta något av det. Vi skulle inte komma hem förrän på kvällen och jag hade i vanlig ordning inte fått i mig någon frukost.
 
Vi började åka slalom vid tiotiden då vi kom fram till Trysil. Ett par timmar senare satt jag och de klasskompisar jag var i följe med på en lunchservering i en av backarna. Vi hade nämligen med oss en matkupong från skolan som kunde utnyttjas i någon av fjällanläggningarnas restauranger. Dagens rätt, det enda man kunde välja på, var pannbiff, stekt potatis och sås. Jag åt upp en fjärdedel av pannbiffen, enstaka bitar av potatisen med såsen totaldissade jag, den var det alldeles säkert flera liter grädde i och på tok för mycket fett för mig som gick på sträng och egenkomponerad diet. Några klunkar Cola Light drack jag till maten. 
 
Omkring fyra timmars skidåkning återstod efter lunchen innan vi gick tillbaka till bussarna för hemfärd. De andra var hungriga och åt med god aptit av sina medhavda matsäckar medan jag inte ens petade i min. Det kändes som att hemresa gick mycket fortare än ditresan, Norges gräns passerades snabbt, snötäckta granar i skogen som gick längs vägen löste av varandra i ett raskt tempo och snart var vi tillbaka i Moras trygga miljö där husen står tätt och gatulamporna lyser upp det lilla samhället. Framme vid skolans röda sporthall stannade bussen, där vi klivit på och nu skulle kliva av och därmed avsluta den dagslånga skidresan. Pappa satt i bilen utanför och väntade på att få hämta hem sin spinkiga dotter.
 
En kvart senare satt jag hemma vid köksbordet med familjen och åt pannkaka. Jag kunde ju inte sitta ensam på mitt rum och äta varje dag, då skulle mina misstänksamma föräldrar ana ännu fler ugglor i mossen än vad de redan gjorde, förstå var maten egentligen tog vägen. Varje gång jag "åt" ensam på rummet och slängde ut mat genom fönstret tackade jag min lyckliga stjärna över att det var vinter, gräsklippning hade varit lika med döden för mig, den bortkastade maten hade hittats med en gång. Hur som helst, pannkaka vid köksbordet den här kvällen, en och en halv närmare bestämt. Sedan var det inget mer intag för den här dagen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0