Smalast vinner?

Och så började skolan igen efter jullovet. Det var en enda av mina vänner som hade komenterat min vikt. En enda! Det var för tusan uppmärksamhet jag velat ha från första början (förutom den perfekta kroppen då) men det fick jag minsann inte. Jag var fortfarande osynlig i skolan.

 

Min familj däremot, av dem fick jag FÖR mycket uppmärksamhet. Den senaste tiden hade de börjat tjata något ofantligt mycket på mig. 

 

"Maria, ääääät!"

"Ät för i helvete! Du ser snart ut som en skelett, det är fuuuult att vara för smal!"

"Du kan få anorexi om du inte äter mer!"

"Nej, Maria, nu har jag och pappa bestämt att vi avbokar Marockoresan och du inte börjar äta mer, SNARAST!"

 

Sådär höll det på. Varje dag. Men jag trodde inte på något av det de sa. Jag skulle inte få anorexi, jag skulle sluta banta när jag blev tillräckligt smal och det där med Marocko, varför skulle de avboka en resa när jag faktikst såg helt normal, ja, till och med fet ut.? Nej, jag var övertygad om att deras hot bara var svammel och att det berodde på att de var oroliga över att jag åt mindre än vad jag gjort förut. Jag såg inte någon anledning till att de skulle vara så oroliga. Jag hade ju full kontroll!