Smalast vinner?

Och så var det dags för dansuppvisningen.

 

Tjodopp, tjodopp, tjodopp! Magen hoppade och dallrade som en blek bulldeg på jäsning, tyckte jag mig känna. Jag vägde numer 46 kg men var fortfarande alldeles för fet fastän jag kämpat på och sånär som på ett ynka kilo var nere på målvikt. Det var genrep och jag kollade runt på de övriga i dansgruppen. Deras magar var minsann platta och fina och hoppade inte alls som min när de olika dansmovsen utfördes. Satan! Om bara en timme skulle alla människor komma för att kolla på oss och efter det skulle hela världen veta vilken ful tjockis jag var. En ful tjockis i en magtröja. Så vidrigt! Varför var vi tvungna att ha de där snygga tröjorna som var för korta när man var fet? Med en vanlig tröja hade folk sluppit se men nu...tjodopp, tjodopp, tjodopp!

 

Trots att jag kände hur min feta mage hoppade dallrande i takt till musiken genom hela uppvisningen gick den bra, alla steg satt, jag snubblade inte över någon annan ungdom och mamma tyckte vi var jätteduktiga (fast hon tycker alltid att man är jätteduktig, det spelar ingen roll om man målat en streckgubbe på ett vitt papper eller sprungit ett Marathonlopp på en timme, hennes betyg blir alltid detsamma, "jättebra".). Hurra! 

 

Efter dansuppvisningen var det bara att blicka framåt och hoppas att alla som sett min mage antingen var Alzeimerspatienter eller för närsynta för att se den överhuvudtaget. Här skulle bantas vidare, jag ville aldrig mer visa en dallermage som jag inte var nöjd med inte inför folk.