Smalast vinner?

Liksom Britney Spears dansade jag även om hon slog mig i hästlängder i den kategorin, hon var helt enkelt bäst på allt. Jag hade dansat balett sedan jag var 8 år men nu var det bara showdans som gällde. Showdans kändes liksom mycket coolare än att stå i tajta trikåer och göra plié till klassisk musik.

 

Under en dansklass berättade dansfröken att vi skulle ha en uppvisning i slutet av november med de danser vi övat in under hösten. Alla timmar framför speglarna i danssalen skulle resultera i en liten slags föreställning och håll i er nu, jag ska berätta vad för kläder vi skulle ha på oss: Magtröjor! Det snyggaste plagget i hela universum!

 

Dessvärre fanns det ett jävligt stort problem. De paljettklädda och minimala tygstyckena, som bara täckte våra tuttar (på oss som hade fått tuttar vill säga, alltså i princip bara jag. Att jag kommit in i puberteten innan de flesta andra jämnåriga hade förbannat mig både med det och bredare höfter, jag hatade det!), skulle flasha allt vad feta magar hette. Aaaah! Paniiiiiiik! Jahapp, tänkte jag. Bara att äta ännu mindre med knappt en månad kvar till showen. Tänk vilken dröm att vara smal nog för en magtröja, precis som Brittan. Hon använde uteslutande sådana toppar och dessa visade hennes slanka, vältränade och grymt snygga mage som gjorde mig grön av avund och väldigt driven till att banta.