Smalast vinner?

Jag hade slutat tänka på det men en dag slog det mig att jag inte varit hungrig på evigheter. Visst fanns det ett sug efter att få äta, någonstans långt inne i min kropp, men det var inte alls den där gnagande känslan man i vanliga fall upplever då man är hungrig. Detta faktum underlättade naturligtvis massor för mig. Jag kunde banta bäst fan jag ville utan att få lust att äta upp en hel häst eller kossa eller plundra kyl och frys på mat. Jag kunde helt och hållet lägga fokus på att träna för att viktminskningen skulle gå ännu snabbare. 

 

Jag kom ner till 42, exakt tio kilo minus sedan start men jag var fortfarande för fet. Sedan 41, ändå inte bra. Och 40. Trots det var magen för stor. När jag till slut gick under 40-sträcket och hamnade på 39 började jag fundera på var FAN Britneymagen var någonstans. Uppenbarligen inte på min kropp. Jag hade bara fläsk, äckligt, dallrigt, vidrigt fläsk.

 

Eftersom jag ännu inte var nöjd var det bara att fortsätta hålla igen på maten.