Smalast vinner?

Väl inne på badrummet lade jag mig ner på det kalla golvet och började frenetiskt göra sit-ups. Korkmattan kändes hård mot min beniga rygg, men det spelade ingen roll, huvudsaken var att maten förbrändes. Hela ryggen var sedan förut full av blåmärken, några fler kunde inte skada. Dessutom gjorde ingenting mer ont än den smärta jag kände inombords på grund av den nyss intagna middagen.

 

Mamma hade sett på mig att jag mådde dåligt och var helt övertygad om att jag låst in mig på toaletten för att spy. Hon tog en matkniv från kökslådorna, lirkade upp låset från utsidan och i samma ögonblick hon öpnade dörren slängde jag mig upp från golvet där jag låg. Det blev ett stort missförstånd mellan mamma och mig, hon var övertygad om att jag spytt men det var ju inte sant! Jag försökte förklara för henne men det var som att tala med en vägg, hon trodde inte på mig för ett ögonblick. Antagligen hade hon en uppmålad bild på hur en anorektiker beter sig, precis som så många andra har, men jag ska tala om en sak för er, visst finns den massor av anorektiker som kräks upp den lilla mat de fått i sig, men långt i från alla gör det. 

 

Senare på kvällen när jag satt inne på sängen i mitt rum och fortfarande mådde psykiskt dåligt över middagen, kom mamma in. Hon trodde fortfarande inte att jag talade sanning, i hennes värld satt jag och blåljög henne rätt upp i ansiktet. Jag kände mig förnedrad och gång på gång berättade jag om ångesten jag haft (och fortfarande hade), om de situps jag tvingat mig till att göra där inne på badrummet, precis som det var på riktigt, men det var förgäves, hon hade redan sin gestaltning av det hela. Till slut grät både jag och mamma och för första gången insåg jag att jag hade allvarliga problem med maten.